det har varit en fin dag. solskenspromenad genom vitsippebackar och fred åkerström och allmänt himmelvadjagärlycklig och alldeles jättesnart blir det sushi. för jag älskar laxsushi.

imorgon är det ultraljud och jag är så nervös att jag skulle kunna dö litegrann. tur att det är tidigt på morgonen så att jag inte behöver gå omkring och våndas en hel dag. jag längtar ju så att jag nästan kreverar, och ändå finns den där lilla gnagande känslan av att man ju faktiskt aldrig kan veta i förväg vad man kan få reda på. jag vet ju att jag kommer att gå sönder på alla sätt en människa kan gå sönder om allt inte är okej därinne. därav den outhärdliga nervositeten.

men mest av allt längtar jag. för av sprattlandet och magens tillväxt att döma så verkar ju skrutten må prima. jag försöker intala mig detta. håll tummarna ordentligt nu!

det blev ingen gravidkjol, men det blev mysfika på wayne's och en kavaj som inte ser helt mongo ut när man har den uppknäppt. det innebär ju att jag kan ha den hur tjock jag än blir! eller ja, under förutsättning att jag inte får superfläskiga armar förstås. jag får börja införa armhävningar som någon slags morgongymnastik, vad tror ni om det? 

sedan har vi storhandlat på maxi, så nu är kylen och frysen fulla med godsaker igen. jag älskar verkligen mat! just ikväll blir det lyxigt värre; fläskfilé med rösti, morötter och brysselkål. och tredje säsongen av house på det. jag vet att ni antecknar febrilt, så här kommer ytterligare ett scoop för er:

jag mår så himlastormande bra.

- min dator är cp. (som om det vore något nytt.)
- this is ivy league (<---- spotifylänk) är ett fantastiskt bra band.
- jag har blivit beroende av piggelin.
- jag har bestämt mig för att slippa csn-bråk och jag hoppas att min plan är vattentät.
- min fina syster kommer hit på fredag (wiiie!)
- jag börjar bli för tjock för min vårjacka. (och jag njuter för fulla muggar av att det för en gångs skull är helt okej och ångestfritt att bli tjock. det faktum att inga kläder passar känns som en världslig sak.)

jag skulle knappast kalla det en dans på rosor, det här med att inte överhuvudtaget känna igen sin egen kropp längre. alla kroppsfunktioner får totalspel och jag känner mig redan som en strandad valross, så man kan ju undra var detta ska sluta?

men imorse blev det värt det. första sprattlet. åtminstone tror jag att det var det jag kände. och plötsligt bryr jag mig inte längre om det faktum att jag har blivit en oattraktiv gråtande soffliggare med total avsaknad av normala tarmfunktioner. det är liksom värt det, alltihop.

tillbaka i västerås. fula stad. usch.
jag bara kände hur lyckan som har bubblat runt i mig den senaste veckan försvann i samma ögonblick som jag satte mig på tåget för att åka ifrån norrköping. det får verkligen inte dröja 3 månader innan jag kommer dit igen.

-

saker som jag alltid klarat av tidigare blir plötsligt omöjliga. mat som var god tidigare blir plötsligt oätlig. mat som var oätlig tidigare blir plötsligt god. stark blir svag. lust blir motvilja. jag är lyckligare än någonsin, samtidigt som jag aldrig mått så konstigt tidigare.

jag måste ta en ordentlig funderare över hur jag ska göra min tillvaro hanterbar igen. klart står ju dock att det inte finns en möjlighet för mig att läsa två högskolekurser samtidigt just nu, särskilt inte i och med att båda kräver mycket grupparbete. sålänge jag förstör för mig själv är det okej, men att förstöra för andra är inte okej. och just nu är det ju faktiskt viktigt att jag mår bra, inte bara för min egen skull utan också för skruttens. överdriven stress och ångest är inte okej i det här läget. jag måste bara fundera över priset jag måste betala för att må bra. det vill säga csn-medlet.

jahaja. pessimisten har talat.
jag tänker vid närmare eftertanke skuffa undan alla jobbiga funderingar tills imorgon, och ha en myskväll med min älskade jesper ikväll. han är bäst för han gör mig så glad, mitt i allt elände.