Jag skrev meddelanden mellan mina lår

För att endast du skulle få läsa.

Du skrev dina svar med tungan längs
min ryggrad och under tre veckors tid
var det vårt enda sätt att kommunicera.

-

- Snö är bara tårar som frusit.
- Då har någon gråtit alltför länge nu.

-

Och fjärilsfarmen i min mage har
aldrig varit i sådan kalabalik som den gången
du drog fingrarna genom mitt hår och
kallade mig vacker.


/ November-December2010

Det var april i luften. Jag vet att det låter som en omöjlighet, men luften smakade verkligen som april - halvtorr jord, björkvedseld från stadens villaområden, tonårsfylla och någon obeskrivbar eftersmak som vintern lämnade ifrån sig. Hennes hår luktade april första gången jag såg henne. Sätet framför mig på bussen, där satt hon. När hon sneglade bakåt skymtade jag rosiga kinder och en alldeles rosa mun. Jag tror inte att hon använde något smink, hon var bara sådär. Rosa. Det var första gången jag lade märke till att en människas hår kunde lukta som en månad. Jag missade min hållplats.

-

Jag levde livet som vanligt under de kommande veckorna. Nästan. Gick upp på morgonen, åt den sedvanliga frukosten bestående av två skorpor och en stor mugg citronte. Klädde mig i mina favoritjeans och någon anskrämlig bandtröja. Kastade bedrövade blickar på mitt omöjliga hår och gick sedan till skolan där jag gjorde mitt yttersta för att upprätthålla något slags sken av att bry mig om sådana trivialiteter som ekonomisk tillväxt och franska revolutionen. I mitt huvud var jag oftast någon helt annanstans. På en buss. Rosiga kinder. Aprilhår. Fan.

-

När jag såg henne igen var det maj och vi hade likadana tröjor på oss. Svart urtvättad bomull med The Strokes-logga. Mitt hjärta stannade när hon såg åt mitt håll, log.

- Jag gillar din tröja.

- Jag gillar ditt hår.

Vem sa det där högt? Blossande kinder, blickarna i marken. Fanfanfan.

Men hon bara fortsatte le.

- Följ med!

- Vart ska vi?

- Du ska få se.

Hon tog min hand och drog mig med. Vi skulle inte åt samma håll, men plötsligt spelade det ingen roll. Det hela var surrealism utan dess like. Vem gör så? Vem tar en vilt främmande människa i handen och glömmer omvärlden och allt vad förnuft heter? Hon.

 -

Musikaffären på hörnet. En klocka pinglade hoppfullt när vi öppnade dörren och klev in. Hon med ögon som lyste, jag som med en viss osäkerhet höll mig nära väggarna, samtidigt som jag funderade på vilken vändning den här dagen hade tagit och vad som egentligen skulle hända härnäst.

- Bengan! Är du här?

En satt liten man med gråsprängt skägg - som jag fick anta var butiksinnehavaren - tittade fram bakom ett draperi.
- Lillfjärilen? Vem har du med dig?
- En likasinnad. Langar du hit en gitarr?
- Senast klockan sju ska den vara tillbaka, det vet du.
- Ajaj, sir.

Bengan tog fram en sliten gammal Bjärton som stod bakom disken och gav den till henne. Hon såg på mig, log lite åt mitt skräckslagna (men något imponerade) ansiktsuttryck.

- Kom så går vi.

-

Vi kom till en park. Den såg egentligen inte så mycket ut för världen. På parkbänkarna satt några fyllon med förmiddagsölen. Det som en gång varit en lekplats var nu ett nedbrutet inferno av betong, träflisor och grus. Endast några få gräsplättar och en halvhjärtad blomrabatt vittnade om att någon stackars stadsplanerare hade haft en god tanke en gång, men antagligen fått sparken för det vedervärdiga resultatet. Vi slog oss ner på en av gräsplättarna. Hon tog fram gitarren och hennes fingrar dansade över strängarna som om de aldrig gjort annat.

- Varför kallade han dig Lillfjärilen?

- Det är en lång historia. Spelar du gitarr?
- Inte längre.
- Synd.

Hennes hårt ihopknipna läppar avslöjade djup koncentration. Jag var redan förtrollad.

- Vad heter du?

- Du frågar för mycket.

- Du pratar för lite.

Hon tittade upp, utan att sluta spela. Granskade mig och mitt ostyriga hår.
- Du kan kalla mig Bianca Fiore.
- Det var ambitiöst.

- Vad ska det betyda?
- Det känns lite ansträngt bara. Du försöker för mycket. Vad heter du på riktigt?
- Du kan gå nu.
- Nej.

Först nu slutade hon spela. Ett av fyllona protesterade ljudligt. Våra blickar vilade på varandra i flera sekunder innan vi båda vek oss av skratt. Från det ögonblicket var vi oskiljaktiga.

det fanns en outtalad gräns som vi gick över

jag tror att vi höll varandras händer under tiden
ett slags kosmiskt skämt som

rann oss ur händerna

det fanns en sommar som skulle tillhöra oss

men tystnaden skrek hål på mina trumhinnor
min sorgfågel flög vilse och

du fick aldrig veta

du fick aldrig veta
att körsbärsträden inte doftade i år
du fick aldrig veta

att mitt hjärta liksom tonårsvrålade sig

igenom klarvakna nätter

du fick aldrig veta

hur mörkret bländade mig när du blåste ut ljusen

du fick aldrig veta

det fanns en känsla av avsky men älskade vän,

du vet ju

att det finns ingen man avskyr så mycket

som den man egentligen älskar högt.

/s. stendahl. september2010.

när han pratar får jag

ibland känslan av att han plockar

upp en viol och fäster den i mitt hår.

inte för att han har en synnerligen fin

dialekt, och inte heller för att han har ett

sätt att haka fast sina pupiller i mina.

(han har förstås allt detta, men den sortens

konstgrepp har jag för längesedan lärt mig att parera.)

men han får mig ju att känna mig så

blomstrande

vacker varje gång han förärar mig med en

- om än aldrig så kort -

övertygelse att våra

liv är en oändlig sommarnatt.

när han pratar sliter han mig ur min

vinterdvala. de mörka ringarna under mina

ögon upphör att existera och

innan jag vet ordet av sitter jag där, hänförd och

inte ett milligram vilsen.

och mitt hår är fullt av violer.

/s. stendahl. april10.

för du stampar på min självkänsla
med en självgod artighet
som om den vore en dörrmatta och
du ser dig om, som i rädsla över att ditt
grus nu ska sprida sig i mitt välstädade hem
men i själva verket är det
kanske det enda du vill

och vem är du?
vem tusan är du att vika mina knän och
klippa av mitt hår?
vem är du att lämna grus på mitt parkettgolv
och vem tusan är du att stampa sönder min
dörrmatta?

de där fula flyttkartongerna
som rymmer
eller fyller
ett helt liv
eller åtminstone ett vardagsrum

kanske sitter hon i ett hörn, den bortskämda
bortglömda
kanske har hon redan allt men
kanske vill hon bara se dig le

-

och du önskade ju att hennes pupiller skulle
vidgas lite mer när hon såg på dig
ungefär som dina vidgades
varje gång hon bet sig i
läppen

tänk om du bara förstod att
sönderbitna läppar kan
vara det ultimata
slutgiltiga
tecknet på det där du kallar
kärlekspupiller

/sandra stendahl. januari2010.

'åh men fan ta dig'
önskar jag att jag kunde
säga men faktum är
ju att jag aldrig
kommer kunna vända
min kappa tillbaka
från din förbannade vind

orden bara flyger iväg
mellan mina fingrar
liksom fjärilarna jag
försökte fånga en gång
och jag önskar för mig
själv att din smak på
min tunga kunde
försvinna lika lätt.


/s. stendahl.
januari2010.

det knepiga är aldrig att göra det rätta
nej, det knepiga är att det som känns rätt i vinruset
sällan är det rätta på badrumsgolvet

-

du såg ett par som knullade på kyrkogården
en fantastisk paradox tyckte du, och tog på mitt lår
i månljus
(och vinrus)
blir de dåliga idéerna ofta lite bättre
glömde jag, och gav dig allt jag inte borde

-

decemberstjärnor och luciatärnor
men det enda ljuset i mörkret är ändå
hur det alltid är du som förlorar i slutändan

/s. stendahl 091213

1.
du ville bara glömma omvärlden en stund
men omvärlden ville inte låta sig ignoreras
och plötsligt satt du där med byxorna nere
förvirringen gnagde och du
önskade inget hellre än att minnas

2.
hon drog visst med dig i sitt fall
ända ner till botten föll ni
svettig hand mot svettig kropp
kanske var det rätt men kanske var det
helt fel

3.
ett överdrivet neurotiskt
erotiskt ögonblick
vid en busshållsplats, en tickande bomb
evighet eller ögonblickskänslor det kan vara svårt
att avgöra men du önskade att klockan (likt ditt hjärta) skulle
sluta slå.


/sandra stendahl. oktober09

1.
du hakade loss min ryggrad från din
trasslade fingrarna ur mitt hår
vinglaset föll från bordskanten och
jag förstod

2.
ärren du målade mellan mina skulderblad
skulle fastna i ditt minne och jag hoppas
att du har dem i tryggt förvar för
aldrig aldrig att du får se ditt konstverk igen

3.
hon plockade upp bitarna,
torkade rödvinet från min kind
och kärleken, den är aldrig större
än att en flicka med eld i håret kan
ha den i sin vänsterhand

/sandra stendahl. september09.

hon gav mig inget val
med sina flammande eldar och gnistrande kristallögon
drömmar i svartvitt men livet är hårdare och
inte ens rödvinsfläckade läppar kan rädda mig nu

hennes ord bildade skattkartor för mig att följa
och jag följde dem tills jag förlorade synen
skatten rann ut i sanden och kvar fanns bara jag
och mina förbannade drömmar

flickan med eldarna och kristallögonen
hon drog mig ned i elden där jag krackelerade
precis som hennes ögon den där natten
och hon skrek något om att aldrigaldrig tillåta sig att falla

viskningar av skam, en vidunderlig skam
som tonårsbarns tystnad efter blottade nätter
men där svartvita drömmar och eldar brinner
vid skattkartans slut väntar jag, blind.

/s. stendahl. 2008-11-19

Min hjältinna. Du skulle komma till min undsättning varje gång världen försvann under mina fötter och i gengäld skulle jag göra detsamma för dig. Alltid alltid detsamma för dig, tusen gånger om.

Du var min emotionella spegelbild. Våra liv rörde sig i samma banor, förenade kronisk smärta med kärlek och tillfälliga ögonblick av lycka. Även med avstånd lika oändliga som vore de ljusår. Du var Jupiter, jag var kanske Pluto på sin höjd. Men det gjorde aldrig något, för även om våra vägar korsades en gång i evigheten, så lugnades mitt stormiga sinne av dina ord, åh, dina ord. Porlande som små bäckar, glittrande som solstänk och färgsprakande som tusen regnbågar genom mitt ständiga regn.

Men rovdjuren krossar varenda spegel de kan komma åt. Hindrar dig från att se oss, se våra band, men också från att se dig själv. De förvrider din spegelbild tills de lärt dig att tro att ditt ansikte är förvridet. De sliter dig och oss i blodiga stycken, inte för att det är naturens lag, utan för att du låter dem. Du låter dem.

Jupiter och Pluto. En oändlig rymd mellan himlakroppar, och som blir större för varje sekund.
Min förhoppning var alltid att jag skulle kunna platsa i din närhet, uppgraderas från en himlakropp i bortersta kyligaste hörnet till att cirkulera kring dig som en av dina månar. Istället ger du rovdjuren privilegiet, rovdjuren, som bara vill slita sönder och vältra sig i vårt blod. Jag säger vårt, för ditt blod har alltid varit mitt. Du spiller det, som vore det ditt att spilla, men du insåg nog aldrig hur mitt hjärta alltid pumpade sig sönder och samman för att förse oss båda.

 Du insåg nog aldrig.

Jag ville bara måla regnbågar på din molnprydda himmel. Jag köpte färg och penslar men blev stående med burkarna och penslarna på marken medan du sakta men säkert massakrerade stegen. Jag förstod aldrig varför du vägrade släppa in mig i din värld, kanske var det för att skydda mig från regnet, vilket ju är en vacker tanke. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att allting kanske egentligen handlade om att dina porlande, glittrande, färgsprakande ord aldrig var mer än just ord.

Du låter mörkret sluta sig kring dig, och du väljer rovdjuren framför oss, gång på gång.

Men aldrig slutar jag försöka laga stegen för det.

/ s. stendahl, 090225