hello africa
ikväll gjorde jag något som jag aldrig riktigt trodde att jag skulle göra.
jag provade på det här märkliga, hajpade fenomenet afrodans, tillsammans med jespers mor och syster. jag trodde nog att jag mest skulle känna mig löjlig (det här med att rulla på höfterna är något jag helst inte gör offentligt), men det enda som var löjligt var hur roligt det var. det var första men definitivt inte sista gången.
imorgon: fina jennys sjuksköterskeexamen och (förhoppningsvis) god mat.
men nu: marsipanbröd och kanske något avsnitt av sex&thecity innan jag somnar.
skål på det!
23:22:07don't need no fine cuisine
åh vilken dag. jag är helt slut och insåg klockan 18.30 att jag totalt glömt bort att äta idag. livsfarligt för mig att vara ensam med vide om dagarna - jag tänker bara på att han ska ha det bra och glömmer liksom bort att det kanske vore en idé att hålla mig själv vid liv också. wellwell, så kan det gå.
dagens solsken: emma och lille harry. finbesök minsann!
-
kvällens musik: johnny flynn. fina grejer.
vad jag bryr mig om nu är att aldrig ge hjärtat rakt ut
kärlek är inte alls ett brev skickat tusen gånger.
ett brev skickat tusen gånger tyder mer på att du är besatt och fantasilös.
kärlek är en fruktsallad på sängen till en sjukling.
kärlek är ett tandlöst bebisleende,
(ett leende som når ögonen på ett sätt som ingen vuxen människas leende gör.)
kärlek är det jag lever i, lever med, lever för.
kärlek är allt du inte vet något om.
and you were like a walking compliment
försöka duger, men hur gör man då? ja hur tusan håller man tyst när hjärtat närapå spricker av allt som måste ut? och hur filtrerar man bort allt som villkorslöst borde stanna kvar därinne? det är lätt att säga att det räcker nu, att budskapet redan nått fram, men hur säger man det till ett sprängfyllt babbelhjärta?
nä precis.
-
...and then we kissed like lonely people do.
...
det kan lätt bli frustrerande när man inte kan ta sig fram som man vill. ännu värre blir det ju när man har en jobbig hicka som inte vill gå över. såklart.
don't watch me dancing
det är INTE okej när virrigheten gör att jag blandar ihop viktiga tider och tappar bort dörrnycklar och plötsligt finner mig själv stående på rocklunda bara för att inse att det är en timme och en kvart kvar tills träningspasset börjar. OCH jag har ingen bok att sysselsätta mig med, för den glömde jag hemma. bara att vända hem igen. träningen får vänta till imorgon eller något. INTE okej.
-
förresten! little joy är fint att lyssna på.
bara så ni vet.
jag har saknat ditt skratt, jag har saknat ditt hår, jag har saknat att ringa ibland och berätta om hur det går
jag har svårt att kalla folk för mina bästa vänner. jag är inte den som låter folk komma tillräckligt nära för att den definitionen ska kännas helt okej. men de här små trollen lyckades ta sig förbi min spärr. fråga mig inte hur de lyckades, men lyckades gjorde de.
och gissa om jag är glad för det.
vi har varit med om mycket. alldeles för mycket för att det ska kunna göras rättvisa i ett simpelt blogginlägg som detta. jag tänker inte ens försöka. men det har varit kärlek på den där nivån, ni vet, att man älskar varandra så mycket att man hatar varandra. precis så.
och nu är de inte här. otaliga är de kvällar då jag haft ont i hjärtat för att de inte är här. jag har trott att jag klarar mig ändå, att jag inte den som blir beroende av vänner. ett hårt slag i magen blev det när jag insåg att jag hade fel. glöm allt jag sagt, jag klarar mig inte alls utan dem. förbannat.
nåväl. ibland blåser vintervindar lite för hårt, blåser omkull och begraver de tåligaste blomstren i ett snötäcke. men jag lovar att varje snötäcke förr eller senare smälter. förr eller senare blir det alltid vår igen. för er också.
jag ville mest bara säga det. att jag tror på er. tror på oss. tror på våren.
och att jag saknar er så att det gör ont. tidvis-ont. (värsta sortens ont.)
såna saker vill jag säga, men kommer aldrig kunna. förutom här.
visst är det fånigt?
-
och just det, en sista grej.
vide tycker väldigt mycket om haschtomte-tröjan han fick.
titta bara:
-
i need you so much closer
the distance is quite simply much too far for me to row
it seems farther than ever before
oh no.
-
ikväll: death cab, tvättid, vaniljmunkar och januarimelankoli.
vad händer nu liksom?
i don't sleep well at all
och två minuter senare:
jag vill också kunna somna som en stock.
jag går och säger till mig själv 'snart är det vår, då faller regnet, inte jag'
det slog mig att januari måste vara den längsta månaden på hela året. man har längtat efter våren sen oktober/november och ändå är man bara halvvägs dit. minst 2 månader kvar, kanske mer. och snö, all denna jävla snö som aldrig försvinner. nej, januari är pest och pina. oooh get me away from here i'm dying...
fast en bra sak: dagar som denna - när snön yr och det aldrig blir riktigt ljust - då är det faktiskt fullt legitimt att stanna inne, krypa ner under täcket och läsa en hel dag. just nu läser jag miss mary bennets självständighet av colleen mccollough, en riktig pärla för en pride&prejudice-nörd som jag. den kanske inte är särskilt briljant egentligen, men det är onekligen roligt och underhållande att läsa om de där karaktärerna man älskade - fast 20 år senare.
-
vi glömde björkarna och änglarna i snön
och vissa tror att du försvann
i need a fix 'cause i'm going down
idag har vi varit och 3-månadersvaccinerat vide. det var vidrigt. att se hur hans ansiktsuttryck skiftade från glatt nyfiket till förtvivlat när han kände smärtan... jag vet inte vem det var mest synd om egentligen - vide som blev stucken i båda låren eller hans stackars mamma som var tvungen att titta på. ajaj mitt hjärta! jag känner mig fortfarande lite gråtfärdig. hoppas åtminstone att han slipper biverkningar.
annars har jag bestämt mig för att jag minsann ska äta kebab ikväll. på en onsdag. så får man göra ibland.
from now on i'll write about flowers and butterflies, chickens and kittens and shit
snöhelvete. jag är så trött på att inte kunna ta en promenad utan att riskera att vrida höften ur led när jag ska försöka pulsa igenom snömodden. och när den här förbannade skitkommunen väl bestämmer sig för att ploga lite, ja då kommer det ny snö. som på beställning. och så är pulsandet igång igen.
ibland tänker jag att jag ska vara lite mer positiv. skriva om lyckorus och gulligull och byta bloggdesign till en massa sockersöta pastellfärger och lägga upp hundra bilder på blombuketter och fåglar. kanske lite dagens outfit till och med.
men det där är ju inte jag.
ni får allt stå ut med mitt klagande ett tag till. det är trots allt det jag gör bäst.
och jag är faktiskt inte genompessimistisk. det mesta är skrivet med glimten i ögat.
(utom just detta med snöhelvetet. jag är förbannad på riktigt.)
-
annars har jag mest huvudvärk och tycker lite synd om mig själv ikväll. jag vet inte ens varför. kanske för att jag nyss sökte mitt drömjobb, samtidigt som jag inser att jag aldrig kommer att få det. eller för att jag inte har kommit ut på någon promenad idag. eller kanske av ingen anledning alls egentligen. det är kanske bara en sådan dag idag.
stormhjärta
det märks att det var längesedan sist. lite ringrostigt sådär.
men äsch. jag är nöjd. det tråkiga motivet till trots.
vilken färg har själen, älskling?
(www.weheartit.com)
nick drake i cd-spelaren. en sovande liten videung. jag plockade fram mina gamla oljefärger, penslar, en palett och målarduk för första gången på flera år. och med penseln i handen och fingrarna fullkomligt nedfläckade med färg, kände jag mig mitt i skaparglädjen lite sorgsen. varför målar jag inte längre? förr gjorde jag det ofta. det är rogivande och jag får enorma lyckokänslor av alla fina färger. jag tror minsann att det är dags att återuppta ett gammalt intresse.
- so what's up?
- i don't paint anymore. i used to paint all the time. i really loved it.
- i didn't know that.
- yeah.
- so paint?
- i will.
we're both looking for a saviour tonight
jag får panik när orden inte räcker till.
-
och så vill jag alldeles för mycket.
det blir kortslutning i hjärnan.
förbannat.
-
och återigen drabbas jag av insikten att jag inte kommer kunna sova inatt heller.
beautiful beautiful beautiful beautiful boy
dagen har spenderats i enhagen där vi har ägnat oss åt storkok, minsann. så nu är frysen full med matlådor innehållandes diverse olika grytor och dillkött. det gillar jag.
en annan sak jag gillar är att vide plötsligt har blivit jättemammig. jag blir så lycklig när jag kan lugna ner honom när han skriker. lycklig när han ler mot mig så fort jag visar mig. lycklig över att han kan tycka om mig även när jag inte ger honom mat. men jag får anta att det är en utvecklingsfas precis som allt annat. imorgon kanske han bara vill vara hos jesper igen. men jag njuter så länge det varar. min älskade lilla pojke.
there'd be no distance that could hold us back
det är januari. jag gillar januari. härifrån kan det liksom bara bli ljusare. det är början istället för slutet. det känns fint. hoppfullt.
nyårsafton var fin. det var första gången jag och jesper har spenderat nyårsafton själva. vi åt fantastiskt god mat och slogs om de goda pralinerna i paradis-asken tills endast nougatbitarna återstod. vide sov och missade tolvslaget men jag och jesper stod och tittade ut på himlaexplosionerna och höll varandra i handen. samtidigt som det känns lite sorgligt att lägga 2010 bakom oss (för det var ju ett sånt fantastiskt år, överlag) så kan jag inte vänta på att se vad 2011 har att erbjuda.
death cab for cutie säger det så bra.
So everybody put your best suit or dress on
Let's make believe that we are wealthy for just this once
Lighting firecrackers off on the front lawn
As thirty dialogs bleed into one
I wish the world was flat like the old days
Then i could travel just by folding a map
No more airplanes, or speed trains, or freeways
There'd be no distance that could hold us back.
There'd be no distance that could hold us back
So this is the new year
nu tänker jag lämna nyårstjafset bakom mig. för den här gången.
töntarna
jesper: ska vi få ner det på papper då? utforma ett dokument?
sandra: ååh! i indesign? snälla?
jesper: tönt...
