grattis älskade lilla skrutt!

idag har pojkvaskern funnits hos oss i 4 månader! (visserligen var han ju högst närvarande redan innan han föddes, men sånt räknar man ju inte.) och det firade han genom att vända sig om från rygg till mage för första gången. plötsligt känns han så stor, tiden springer iväg och snart gör väl vide det också. springer alltså. hjälp.

när jag gick upp med vide imorse hade solen precis gått upp. det är något alldeles speciellt med morgonsol och hur skuggorna faller, det har jag alltid tyckt. just den här morgonen var ljuset extra vårlikt. snön smälte och droppade från taken och tillråga på allt hörde jag fågelkvitter. jag blev sjuk i hjärtat av vårlängtan. låt februari gå fort nu!

-




fast sålänge jag har dem känns vintern inte så jäkla hopplös trots allt.

-

off topic:

jag stör mig och vill bara ruttna ihop på vetabättretyper som ska säga hur man gör.
what the...? okej. jag ska inte läsa varken trådar på familjeliv eller mammabloggar såhär dags.
jag har helt enkelt ingen humor när jag är såhär trött.

härmed varnas känsliga läsare.

jag har en acneböld på kinden. den uppkom i samband med graviditeten och har suttit där i sisådär 10 månader nu. den försvinner helt enkelt inte. igår kväll lyckades jag äntligen få hål på den. ut rann diverse äckligheter som jag egentligen inte borde gå in på i detalj, men vi kan säga att jag var minst sagt fascinerad. vad är det för nånting som har bott i min kind i nästan ett år? ett monster? en blobb? en utomjording?

det börjar kännas mer och mer tänkbart att något övernaturligt är i görningen.
jodå, såhär var det nämligen: efter att vaddetnuvar hade runnit ut var kinden slät igen. no more knöl, tänkte jag glatt och lade mig i sängen med ett leende på läpparna. men tror ni inte att det, när jag vaknade imorse, var en lika stor knöl på kinden igen som innan blobben rann ut?

mysteriet tätnar, jag börjar på allvar känna att det kanske är dags att kontakta någon expert på området. kvällstidningarna? diverse science fiction-forum? eller räcker det kanske med att ringa hudläkaren?

vad ska jag skriva för att du ska bli berörd?
hur högt ska jag skrika varje gång jag vill bli hörd?
/melissa horn.

-

jag minns några små obetydliga ord som inte gick att tvätta bort.
antagligen för att de inte alls var obetydliga.
det var någonting om att alltid tycka om.
jag trodde aldrig då att vi skulle skiljas åt.

det stör mig så, att jag tillhör den klantiga sorten.
det stör mig att jag aldrig kan hålla tyst.
det stör mig att jag inte lyckades tvätta bort.
men framför allt stör det mig att du lyckades.

-

jag vill ha dig nu, som jag hade dig förut.
sorgligt nog.

-

som vanligt är jag alldeles för utlämnande.
och som vanligt är jag för dum för att bry mig.

en halvårslång utväxt är härmed utrotad från mitt hår. äntligen! tänk vad svårt det ska vara att få tummen ur ibland. ett halvår är nog rekord till och med för mig. skämmes! men äsch. jag har haft annat att tänka på. hårfärg har varit minst sagt sekundärt mitt i allt bebiseri. men nu var det tamejtusan dags. bebis eller inte.

i övrigt är den här helgen inte särskilt spännande. vide tyckte att det passade bra att köra veckans bajseri när jesper kommit hem från praktiken, så inte ens så spännande skulle vi ha det. (jag har fortfarande inte varit med om ett bajsinferno medan jag varit ensam. vide har alltid lyckats tajma in det så att jag och jesper kan hjälpas åt. jag väntar mig att det kommer sisådär nästa vecka. big time.)

herregud. inte trodde jag väl att dagen skulle komma då jag skrev ett blogginlägg om bajs. men sedär. det händer nog alla mammor, förr eller senare.

här sitter jag med träningsvärken from hell och stör mig på att det inte var så roligt att titta på handboll idag. himla fransoser. men livet går väl vidare, antar jag.

någonting som ÄR roligt: att äta alldeles för mycket äckligt gelégodis (det är en fin balansgång det där, är det gott eller äckligt? jag kan aldrig bestämma mig. men illamåendet borde väl tala för det sistnämnda) och skriva långa mail. så det har jag gjort idag. och vide har fått påhälsning av sin farmor. han var minst sagt skeptisk till en början, men efterhand insåg han väl att hon inte var så ruskigt farlig trots allt. tur det!

solskenspromenader kan verkligen göra underverk för humöret. och inte blev det sämre av att jag äntligen hittade en fin väska på stan - som jag har letat efter en väska i rätt storlek som lever upp till mina krav! det ska få plats både plånbok, telefon, vantar och en pocketbok, men man ska inte behöva rota ihjäl sig varje gång man ska plocka upp något ur den. dessutom ska den vara fin. och ha axelrem. yes, jag är minst sagt petig när det gäller väskor. därför blev det extra roligt att jag äntligen hittade vad jag letat efter.

jag passade också på att köpa ett par pocketböcker som ska få plats i den.
- stjärnor utan svindel av louise boije af gennäs
- easter parade av richard yates.

jag köper så sällan saker till mig själv längre, så det kändes riktigt roligt.
vi avslutade promenaden med takeaway från spicy hot, och på vägen hem kom jag på mig själv med att le sådär fånigt för mig själv igen. snart är januari över och våren känns inte så fruktansvärt avlägsen längre. prima liv!

ikväll gav vide ifrån sig sitt första riktiga skratt.
ett tusen-porlande-bäckar-om-våren-skratt.
det var så fint att mammahjärtat grät. floder.

- solsidan är bäst.
- min son dansar med sin far, iklädd en zebrapyjamas. de är fina.
- jag är slut i huvudet.
- en vecka avklarad och den gick bra, men tre kvar. hjälp?
- jag är pluggpepp och vill börja typ NU!
- mando diao lät liksom bättre när jag var sjutton.
- jag har verkligen ingenting vettigt att säga längre.
- tack och godnatt för kaffet.