sista grej innan jag går och lägger mig:
det här gör mig lycklig.

lyssnar på eldkvarn och tänker för mycket. på henne, på honom, på livet.
och så tänker jag att ibland är det bäst att låta riktiga poeter stå för orden. 

Det fanns prickar på din klänning
ditt skratt sjöng nio liv
Och jag flög för nära solen
du blev mitt favorittidsfördriv
Och du visade mig stjärnor
och jag gav dom nya namn
Vi tog plats i Karlavagnen
och tankade champagne

Jorden snurrade min vän
rymden var vår himmelsäng
Vi blev barn på nytt igen
i ett konfettiregn
Och vi skålade igen
när vi funnit vägen hem
Vi brann upp men levde kvar
i ett konfettiregn

Vi tog fart och sprang i mörkret
mot de tända ljusens stad
vi nådde själva hjärtat
och det slog med dubbla slag
Jag föll i dina armar
och vi lovade varann
att vi aldrig skulle skiljas
och vi trodde det var sant

Jorden snurrade min vän
rymden var vår himmelsäng
Vi blev barn på nytt igen
i ett konfettiregn
Och vi skålade igen
när vi funnit vägen hem
vi brann upp men levde kvar
i ett konfettiregn

Vårt korthus föll ihop
Vår tid en kort affär
Men jag hittar ännu bitar
från vårt konfettiregn
Jag såg Karlavagnen
klart i natt igen

Jag vaknar söndagmorgon
och tror att du är här
och Jag somnar om och drömmer
om en annan söndag när
du låg i mina armar
och sjöng ditt livs novell
i elden och mot strömmen
och morgonen blev kväll

Jorden snurrade min vän
rymden var vår himmelsäng
Vi blev barn på nytt igen
i ett konfettiregn
Och vi skålade igen
när vi funnit vägen hem
vi brann upp men levde kvar
i ett konfettiregn

-

eldkvarn - konfettiregn

måndag: återbesök hos barnmorskan
tisdag: hemlis
onsdag: jesper fyller år
torsdag: stockholm
fredag: eventuellt linneabesök, annars inga planer
lördag: samma
söndag: familjesammankomst i enhagen

ehm. tråkig punkt.

återbesök hos min fina barnmorska idag. det mesta såg bra ut och hon berömde mig massor för hur bra jag klarade av förlossningen. jag blir så generad av sånt där, men det var faktiskt ändå trevligt att höra. jag tror jag blev några centimeter längre där jag satt. och nu, åtta veckor senare, fick jag även beskedet att jag inte alls hade någon graviditetsdiabetes när det begav sig. bättre sent än aldrig?

men! nu kan jag äntligen få börja träna igen!
hej friskis, har du saknat mig?

just nu läser jag och allt är förvridet av emma ångström. den handlar om svartsjuka och en kärlek som tagit slut och istället blivit en besatthet. jag fullkomligen älskar författarens språk och berättarteknik. sättet att berätta om någon som sitter i buskarna utanför sin exflickväns hus som en annan stalker, och få det till att kännas som den naturligaste saken i världen. jag blir tokinspirerad till att skriva själv när jag läser den. (synd att man inte kan läsa och skriva samtidigt... multitasking har aldrig riktigt varit min grej.)

lyckat biobesök. fantastisk film. alldeles för sorgligt mot slutet. mcdonalds för första gången på två månader (en big tasty har aldrig smakat så gott). videlängtan. promenad hem hand i hand i glittersnö.

och under tiden har vide varit jättesnäll mot sin farmor. jag har världens finaste son.

ikväll ska något hända som inte hänt sedan innan vide föddes. jag och jesper ska gå på bio. vi har anlitat en liten farmor som ska vara barnvakt i några timmar, för ikväll blir det harry potter! jag har goda förväntningar, med tanke på att filmerna har en tendens att bli bättre och bättre för varje film.

det ska bli underbart att bara vara jag och jesper för första gången på två månader. det behöver vi. men jag känner redan att jag kommer vara i upplösningstillstånd när jag ska lämna min lilla pepparkaksgubbe med barnvakt för första gången. aj i mammahjärtat. jag kommer sakna honom.

tulliki är min äldsta storasyster. hon är sjuksköterska och jobbar med för tidigt födda barn på vrinnevisjukhuset i norrköping. hon har två flickor som är 14 och 11 år gamla. eftersom hon är 15 år äldre än mig och flyttade hemifrån när jag var sisådär 3-4 år, så har vi tyvärr inte den där typiska syskonrelationen som man kanske får om man bor tillsammans under uppväxten. men det blir bättre och bättre. vid en första anblick kan man tycka att vi är löjligt olika, men jag märker att vi har mer gemensamt än man kan tro. vi kommer varandra närmre hela tiden och när jag åkte in till sjukhuset med prematura sammandragningar i somras så var hon den första som hörde av sig. hon betyder enormt mycket för mig.

-

jessica är också ganska mycket äldre än mig. 11 år närmare bestämt. trots detta har vi alltid stått varandra nära. hon kan allt. det låter som en överdrift, men det är sant. en gång skulle hon gå på en audition där det var en fördel om man kunde spela ett blåsinstrument. vad trevligt, tyckte jessica och lärde sig att spela saxofon på tre veckor. annat intressant att veta? hon är musikalartist och har stått på göta lejons scen i buddy holly. när jag var liten sjöng hon let it be för mig när jag skulle sova. det var hon som körde lisbeth salanders motorcykel i millennium-filmerna. hon utsätts för orättvisa prövningar hela tiden men kommer alltid ur dem, starkare än någonsin. nu väntar hon tvillingar (!) och jag vet att om det är någon som fixar det galant så är det hon.

julkänslorna börjar smyga sig på. och nej, snö är inte my cup of tea direkt (som ni väl redan förstått vid det här laget) men inte ens jag kan låta bli att tycka att det här är magiskt. den faller sakta och vackert. sagojul.

vi har farit runt och köpt adventsljusstakar och stjärnor (vi har inte haft några, eftersom det här är första året som vi har hela fyra fönster att pynta...) och ikväll står adventsstädning till tonerna av årets jullista på schemat. (jag var lite lat, klistrade mest in hela album. shuffle är världens bästa uppfinning.)

- svart linne
- vit klänning med fickor
- svart adidasjacka
- svarta strumpbyxor
- grå raggsockar

(och för ett ögonblick blev detta en modeblogg.
jag lovar att allt återgår till det normala redan i nästa inlägg.)

jag har aldrig sett mig själv som en särskilt spirituell person. men när jag diskuterar det här med tro med min enerverande inskränkta och logiskttänkande sambo (jag säger det med kärlek), så inser jag att jag nog är åt det spirituella hållet trots allt.

• jag tror på lagen om attraktion. jag tror på att om man hela tiden tänker att "nej, nu kommer jag att missa bussen" så kommer man att dra till sig händelser som gör att man missar bussen. jag tror på att livet blir mycket trevligare om man tänker positivt och ler mycket. helt enkelt.
• jag tror också på något slags liv efter döden. inte reinkarnation eller så, men... jag har så svårt att tro att allt bara tar slut. de säger att en levande kropp tappar 21 gram när den dör. lämnar själen kroppen? vem kan veta? det finns säkert en fullt legitim vetenskaplig förklaring till detta, men jag har hört för många historier om döda människors själsliga närvaro för att kunna avfärda det som trams helt och hållet.
• jag tror inte på en skäggig gubbe som pekar på världen och säger att det och det ska hända. men är det den allmänt vedertagna definitionen av gud? jag vet inte. jag tror inte på den katolska kyrkans bild av gud. jag tror inte på bibelns definition av gud. jag tror att alla människor måste definiera sin egen gud. är det en skäggig gubbe så fine. men det kan också vara musik, en politisk ideologi, naturen, ja vad fasen, det kan till och med vara vetenskap. eller bara tron på något större, något som vi inte kan förstå. och själv tror jag på det sistnämnda.

det här ämnet blir lätt flummigt. tro är ju just tro. om ens det. jag är vanligtvis ganska bunden vid logik, jag har ett behov av att förklara saker. men nog är det lite tröttsamt? ibland orkar jag inte ta till mig alltings meningslöshet. därför väljer jag att tro ibland. det känns tryggare så, på något vis.

eldkvarn och hämtpizza som jag kunde äta ungefär en fjärdedel av. snöfall, förbannade jävla snöfall. nyheter som fick mig att inse hur bräcklig tillvaron kan vara. insikter om att ta vara på varje sekund. att inte låta någon undgå det faktum att de är älskade, för plötsligt kan det vara försent. och så det här med att inte våga. det här med stolthet, det här med rädslan över att inte få något tillbaka. vad fan.

åh jag älskar dig mer än du
nånsin kommer att få veta
lycka till med allt
men du kommer att få leta

vi brukar lägga vide på mage ibland på dagarna för att han ska få träna nackmusklerna. idag höll han upp huvudet jätteduktigt och vi blev så stolta och VIPS så hade han rullat över från mage till rygg! vi blev riktigt förvånade alla tre - bebisar brukar vanligtvis inte göra det förrän vid ca 3 månaders ålder. vi lade tillbaka honom på mage och jodå, han gjorde om det en gång till. duktiga killen!

bvc-besöket gick bra, även om vide blev skogstokig och mycket hellre ville äta än att bli undersökt.

jag fick fylla i ett papper om "min mentala hälsa efter förlossningen" också. jesper fick inte fylla i någonting. är det inte märkligt hur det fungerar? han är ju lika mycket nybliven förälder som jag, och dessutom var nog förlossningen på många sätt jobbigare för honom än för mig. jag var ju ändå borta och inåtvänd, totalt fokuserad på smärtan och omedveten om vad som hände. han var ju tvungen att titta på. kan ju vara nog så traumatiskt. tror de inte att pappor kan få förlossningsdepressioner? är de inte värda att kollas upp? nej fy, mödravården borde verkligen bli mer jämställd. byta namn till föräldravård kanske? inte konstigt att pappor generellt sett är dåliga på att ta tillräckligt med ansvar för sina barn - de blir ju inte behandlade som något annat än ett bihang.

den här punkten är ju också typiskt tråkig. vad har jag gjort idag?
ptja. vide har sovit ovanligt mycket, så följaktligen har jag också fått sova. till 11.45 närmare bestämt. sedan vaknade jag. jag och jesper (och vide) låg i sängen och pratade bort ett par timmar. därefter åt jag en greksallad och tittade på grey's anatomy. kort därefter har vi pratat med ida&jonathan på skype. och sedan blev det mörkt, poff bang tjoff.

jag hatar november, man kan verkligen inte ta en sovmorgon utan att hela dagen försvinner. blä.

kärlek.
när någon kommer in i ens liv och skakar en från grunden.
en eftermiddag i mars på en bänk vid en fotbollsplan.
100% tillit och trygghet.
en klockren poprefräng.
en genial textrad.
en kladdig liten kropp på bröstet efter 9 timmar av värkar.
två stora klarblå ögon och ett tokleende.
ett mammahjärta som smälter till en pöl på golvet.

men det kanske viktigaste:
att plötsligt veta att man inte kan leva utan.

och det är svårt att säga mer än så.

åh norrköping, mitt norrköping. det har varit en fantastiskt fin helg.
vide har visat sig från sin allra bästa sida och jag är så stolt över honom. fina killen som kan åka tåg i två timmar utan att skrika. fram och tillbaka. jag vet inte varför jag oroade mig.

nu är vi tillbaka i västerås och vi har ätit sushi och tittat på grey's anatomy under ett varmt duntäcke. allt är som det ska vara. förutom att min älskade familj är alldeles för långt bort. ja, som vanligt då.

en lång natt gick slutligen över och blev en fin dag. emma och lille harry kom hit en sväng, det var fint. jag har ätit en spenat&fetaost-pirog, det var också väldigt fint.

imorgon ska vi försöka oss på den spännande bedriften att ta med oss vide, barnvagn och packning på ett tåg mot norrköping där helgen ska spenderas. jag är som ett barn på julafton - enormt förväntansfull. och nervös för tågresan. men jag tror att det går bra. jag har önskat mig det enligt lagen om attraktion, så då borde det bli så.

(och om någon i norrköping får lust att ses i helgen - ring! jag är sämst på att höra av mig, men det betyder inte att jag inte vill träffa er.)

det är nog egentligen meningen att man ska ta den här grejen en dag i taget. men jag har för dåligt tålamod för det. jag fortsätter helt enkelt där jag slutade tidigare idag.

-

det här med första kärleken är en relativ sak. menar man första gången jag sa att jag var kär? menar man första gången jag trodde att jag var kär? menar man första gången jag älskade någon? eller menar man första gången jag inte bara älskade någon utan också kunde vara mig själv med och känna hundra procent tillit till denna människa?

svår grej.

men okej. allra första kärleken. när jag var sisådär fem år sa jag att jag skulle gifta mig med marc. marc var mammas dagbarn och tillika min bästa killkompis. han friade till mig och räckte fram en plastblomma som jag gladeligen tog emot, varpå jag deklarerade för min mor att jag skulle gifta mig. rent tekniskt sett borde jag därför vara förlovad, eller? och jag har ingen aning om vart min "fästman" befinner sig. romantiskt värre, eller hur?


Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

jag satt uppe och skrev halva natten. det är en sådan fantastisk känsla när det flyter på (och framför allt när jag känner mig nöjd med resultatet). det var längesedan jag hade en sådan natt. men följaktligen var jag alldeles för trött för att gå upp tidigt och socialisera mig på öppna förskolan idag. känns tråkigt, det hade varit mysigt. wellwell, bättre lycka nästa vecka?

-

en långpromenad i novemberfrosten skulle för övrigt inte sitta helt fel nu. jag vet, jag klagar mycket över vinterhalvåret, men det finns en liten del av mig som tycker att det här med att frysa i mörkret är ganska trevligt. jag är nog en obotlig nordbo trots allt.

man skulle kunna tro att sömnen blir fruktansvärt lidande när man har en nyfödd i huset. jag var förberedd på det värsta. men vide är jordens snällaste och finaste lilla pojke och inatt lät han mig sova ända till kl. 07! (då var jag visserligen rädd att jag skulle få mjölkstockning eftersom han inte hade ätit på 6 timmar... men ur sömnsynpunkt var det ju helt förträffligt.) så ja. sömnbrist har liksom inte varit ett problem för mig.

jag minns inte när jag senast tog en middagslur. på bb kanske, förlossningsutmattning och så vidare. det har inte behövts efter det. men idag var jag tvungen att lägga mig och sova mitt på dagen. trots att jag fått sova en hel natt innan. logik tack?

-

jag vaknade av att ett jättepaket trycktes ner i brevinkastet. (hur fick det plats? det undrar jag verkligen. kan det vara så att vår brevbärare är en trollkarl?)
greys anatomy säsong 6.
private practise säsong 1.
alla ensam hemma-filmerna.
(det sistnämnda var jespers beställning, inte min.)

bara sisådär 3 dagar försenat. TACK cdon! tack.
men nu är jag lycklig.

idag var min första ensamdag med vide.

jag och jesper har ju haft den enorma turen att få vara hemma båda två eftersom jesper pluggar på distans. det tror jag har gjort att vi båda (men framför allt jesper) har haft mycket lättare att knyta an till vide än om han hade varit tvungen att börja jobba efter 10 dagar. vansinnig grej, jag tycker man ska ge båda föräldrarna rätten att vara hemma tillsammans de första två månaderna. betydligt viktigare reform än att man ska tvinga föräldrar att dela på föräldraledigheten. men det var ju inte det jag skulle berätta egentligen.

min första ensamdag med vide var det ja.
jesper hade metodövningar i skolan hela dagen. så medan han "lärde sig" att ta blodtryck, blodprov och sätta in katetrar (sånt kunde han ju redan) så har jag och vide tagit en lång sovmorgon, gosat framför nyhetsmorgon och efter tio och diskuterat socialdemokratins fall. hej&hå, JA, en förändring är absolut nödvändig men jag tycker det är sorgligt att det ska behöva ske på det här viset.

jag tycker mona sahlin är värd all heder, hon har varit så himla tuff och under valrörelsen fick jag enorm respekt för henne. sedan kan jag absolut inte förneka att det knappast var ett schackdrag att tillsätta henne som partiledare från första början, men hon gjorde ett grymt jobb. det tycker jag faktiskt. och hon förtjänar inte den sortens smutskastning som hon fått utstå. så all heder till mona!

(tänk om man kunde sova sådär...)

gårdagen spenderades hemma hos lina&mats med gorgonzolaoxfilé, lite vanligt hederligt kaos och en massa mys. när vi skulle promenera hem mitt i natten hamnade vi mitt i någon slags blötsnöstorm. vide sov hela vägen.

idag firade jesper sin första fars dag. av vide fick han att leva och dö som joe strummer av marcus birro. (vide behövde dock lite hjälp med själva inhandlandet och inslagningen...) då blev pappa glad. sedan åkte vi till norberg för att hälsa på jespers mormor och morfar. det var mysigt.

tre fina gubbar.

nu känner jag mig halvdöende och ska bara sätta tänderna i en kebab innan jag kraschar i säng och säger adjö till den här helgen.

är det något jag avskyr (bortsett från snöslask och oplogade trottoarer då) så är det när saker inte blir som jag tänkt mig. jag är nog lite lätt autistisk på så vis. eller kanske är jag bara ett helt vanligt kontrollfreak. jag vet inte. men när saker tar en helt annan vändning än den jag byggt upp i mitt huvud - då får jag ångest. ordentlig ångest.

som när de möblerar om i en affär som jag ofta besöker. sånt kan göra mig galen. då vill jag gå därifrån. eller som när någon sagt att hon/han ska ringa och sedan inte gör det. då tror jag att människan i fråga hatar mig. eller som när man sagt att man ska göra något på ett visst sätt och det sedan inte alls görs på det sättet. då vill jag inte göra det överhuvudtaget.

jag och jesper bråkar ytterst sällan nuförtiden, så sällan att jag aldrig kan säga när vi bråkade sist. men när vi väl bråkar så har det allt som oftast med att göra att någonting inte blivit som jag tänkt mig.

en av mina små egenheter.
kanske berättar jag om fler vid något annat tillfälle.

jag är insnöad. bokstavligt talat. västerås är en jäkla skitkommun där man prioriterat sänkta skatter framför ordentlig snöplogning. och eftersom enorma snövallar nu har ersatt trottoaren härutanför så är det ett dödsdömt projekt att försöka ta sig ut med en barnvagn. tack västerås kommunfullmäktige. tack. TACK! tack.

så. insnöad som jag är så har jag idag inte kunnat få min dagliga promenad och har därför inte haft något vettigare för mig än att titta på house, äta kakor, lyssna på cat stevens och få finbesök av johan&jenny en liten stund. det sistnämnda var i och för sig väldigt mysigt. vide passade på att först bli tokförbannad och sedan bajsa ordentligt i johans famn. (alla som träffat johan kan förstå det hysteriskt roliga i detta scenario)

slutsats: trots promenadbrist har det varit en ganska fin dag.

det slog mig ikväll:
jag har inte rört min gitarr på ett år.
det var lite av en skrämmande insikt.

-

skrämmande insikter förresten.
jag har fått några stycken det senaste dygnet.
skev inaktuell självbild, påverkan från diverse olika lärare jag haft genom åren... det gör mig arg och ledsen att inse att jag gått omkring och haft en totalt snedvriden bild av mig själv i flera år, och att största boven i dramat är skolan. skolan som ska hjälpa ungdomar att utvecklas - i själva verket är det precis tvärtom. skolan hämmar.

och det faktum att det aldrig slagit mig förrän nu.
det faktum att de jävlarna har kommit undan med det under hela min skoltid.
det är nästan värst av allt.

jag önskar att mitt högstadie-jag hade insett sanningen.

idag har vi fått spontant finbesök av mina föräldrar, storasyster och hennes son tage. det var en riktig snabbvisit -
vi åt lunch och fikade tillsammans innan de åkte vidare. jag älskar när de kommer hit, men jag blir så fruktansvärt ledsen varje gång de åker härifrån. separationsångesten som bosatte sig i mig under graviditeten har fortfarande inte släppt. och jag tror inte att den någonsin kommer att göra det...

men redan imorgon får vi finbesök igen. då kommer nämligen söta emma och lille harry hit! mysigt värre! jag har en känsla av att vide kommer att se gigantisk ut brevid harry... spännande!

sovmorgon. vagnpromenad i krispig novemberluft. lord of the rings-extramaterial. skrivblock som äntligen fylls på med ord och (let's face it) malplacerade stycken. novemberspellistor. tända ljus. glädjande sms. nya pocketböcker att lägga i att-läsa-högen. coca cola och marabouchoklad. en himlars massa videgos. 

man kan säga att det har varit en exceptionellt fin lördag.

 
(den stackars lille pojkvaskern har fortfarande en alldeles för stor mössa. men tro det eller ej - han verkar faktiskt gilla den. dessutom är han löjligt söt i den.)

 

det är fredag, min nya tröja är skön och röda strumpbyxor gör mig glad. 

-

och ikväll tänder jag ljus och gömmer mig för kylan under täcket.
nostalgin kommer på besök och jag hatar det, men så är det.
höstminnen som vill knäcka mig, men som jag kämpar emot.
det finns ingen fagrare glans någon annanstans, för livet är här och nu
det är egentligen bara här jag vill vara.
och det behöver jag inte ens kämpa för.

-

det har gjorts en paus i skrivandet
men jag tror att ikväll är en enastående kväll
för att ta tag i det igen.

-

(you stupid fuck, you need to come back)

 
grabbarna myser i soffan. vide tycker att flaskan är nästan lika bra som den äkta varan.


det är inte ofta jag suktar efter egentid. men idag kände jag att det var dags att prova hur det känns att vara ifrån min lilla vide i några timmar. och jesper ville ha lite "karl-tid" med vide. så blev det. vi pumpade ur mjölk så att jesper skulle kunna ta hand om matningen under tiden, och sedan satte jag musik i öronen och tog en promenad till stan.

jag hade nästan glömt hur det kändes att gå i affärer utan att behöva tänka på att krångla med vagnen i smala gångar och rulltrappor. det var en skön känsla. jag fyndade en grå tröja, en svart klänning och lite strumpbyxor. njöt för fulla muggar av att kunna handla kläder i min gamla vanliga storlek för första gången på 10 månader. strax under två timmar gick det bra. sedan började jag känna saknad så fort jag såg en barnvagn. då rusade jag hem och kramade vide tills han skrek för att komma loss.

det här med egentid är uppenbarligen inte riktigt min grej.

jag blir återigen alldeles kallsvettig när jag inser hur snabbt tiden svischar iväg. idag fyller vide en månad. en hel månad?! han låg ju nyss och skrek på mitt bröst, kladdig och pytteliten. (nåja, så liten var han väl inte, men jag hade ju trott att han skulle vara rena dunderklumpen, så för mig var han pytteliten) och lyckan var total redan från första stund.



en del av mig tycker att det känns helgalet att det är en hel månad sedan, det kändes ju som igår! men samtidigt är tillvaron med honom så självklar. det är redan omöjligt att föreställa sig en värld där han inte finns. den vackraste stunden i livet var den när du kom och jag ser redan fram emot resten av livet med honom.

jag önskar bara att tiden kunde sakta ner litegrann. bara så att jag hinner med.